Emma Andersson

allt känns mest fram och tillbaka, åka och sakna. hatar just delen att säga hejdå för det känns som man går tillbaka fyra steg, längre än att börja om på ruta ett. energin går åt till att försöka att inte sakna istället för att uppskatta allt för stunden. när väl tiden finns för att träffas blir tankarna mer inriktade på att snart är det dags att åka, leva i nuet har aldrig varit min grej. gäller att hitta ett sätt, en balans där saknaden inte gör så ont men just nu skulle jag ge allt för att inte behöva åka bort ifrån dom jag håller allra närmst om hjärtat. för vart är logiken i det, att åka fem timmar ifrån dom man mår som bäst med?
....

att bli väckt mitt i natten av en puss och sen få höra "jag har tänkt på det, du är min bästa vän", då kan man nog skatta sig lycklig

insåg för någon dag sedan att jag nu i mer än tre hundra dagar har fått lärt känna en person som nu är min säkra plats, han som tar mig för den som jag är, han som jag är så där väldigt kär i. trodde nog aldrig för drygt ett år sedan att man kunde känna så för en människa men har man aldrig varit kär på riktigt så var det kanske inte så konstig. men att vara kär i någon är så underbart men samtidigt riktigt jävla läskigt. och dom där fjärilarna i magen som alla håller på att tjata om, nu förstår jag vad dom menar. känns på något sätt töntigt att erkänna men japp så är läget. suger dock att lämna honom i fem månader.

hemma efter en sommar i leksand. "hemma". förvirrad och tankspridd. med studenten i bagaget känner jag att jag står stilla på ett sätt jag inte gillar. tankarna och drömmarna påminns jag av varje dag och att våga gå efter dom känns så långt borta. tillbringar mest mina dagar i sängen framför serier och inte ens det uppskattar jag längre. jag vill ut, lära mig nya saker, se nya plaster, leva livet, resa och inte känna mig fast. dagar då saker finns planerad är bra dagar, jobb eller bara kompisdejt. vill att förkylningen ska ta sitt pick och pack och ge sig iväg för på något sätt måste jag till gymmet, (inte något jag vill allt för mycket) men allt som är något att göra är bättre.

skepp å hoj vare och vi begav oss iväg för ett dygn på en båt tillsammans med hundratals taggade studenter. med bästa vännerna på samma ställe, fast vi inte träffades så mycket, var det så jäkla kul! vi dansade i dimman tills fötterna gjorde för ont, då fortsatte vi lite till. att festa på en båt gjorde att man blev väldigt sliten och nu idag fredag börjar man känna sig så när återställd. 11 dagar kvar till mösspåtagning och valborg, ja student var det så vi fortsätter i studenternas tecken och fortsätter med fester som avlöser varandra

lördag med morgonpromenad tillsammans med mitt frukostsällskap, till dagens frukost dukades det upp med massa gott som vi avnjöt tillsammans under massa prat om bland annat studentkryssningen. på tal om den, på måndag beger vi oss ut till havs för att ännu en gång närma oss studenten. klackar, drinkar och massa glada studenter! resten av lördagen tillbringas i jacuzzin, ätandes fruktsallad och en ganska lugn kväll då det lockar mer med altanhäng än att korka upp och gå ut

klockan slår 15:19 och det har ännu inte gått upp ur sängen så det kanske dags nu. en hög med skolsaker som måste fixas och sedan söndagsmys med tacos är vad jag ska hinna med innan jag intar en sista skolveckan innan lov. en vecka med varje timme planerad ska jag ta mig igen, stress stress, ja välkommen till min vardag. bara att bita ihop för efter en helg med födelsedagsfirande, mysiga stunder med dom bästa och nyhetsbesked som hette duga så får man skatta sig ganska lycklig ändå. vårsolen ger ju bra med energi också!

att efter regn kommer solsken det vet vi alla, men vad kommer då efter solsken? mer eller regn? just detta skrämmer mig mer än någon kan ana, för det betyder att detta bara är en period av fjärilar i magen och allt det som hör till. problemet är att jag vill inte lämna bubblan för jag trivs här.

alla säger det och det är sant. det är lättare att inte känna något alls än att känna.

spendera tid med vänner och vara bland folk jag kan skratta med var tydligen lösningen på mitt tidigare problem. visst är det skönt med så kallad ensamtid men inget slår en perfekt kväll med bästa vännerna! med de sagt så känner jag mig mer eller mindre på banan igen och allt känns okej. annars då? jo hade den mysigaste kvällen på mycket länge igår då vi hade en hel skolvecka bakom oss och humöret var på topp då det var 19 års firande som stod på schemat. det blev mycket goda drinkar på härliga ställen, snacka om att det laddade upp mina batterier. har även upptäckt att luften ute och att få träna är det som min kropp behöver, även fast det inte alltid känns så. nu är det dags att bli ett litet barn igen och bege mig ut i pulkabacken, ingen har någonsin sagt att lördag måste vara glitter och fest, ron pope's musik och frisk luft passar mig exakt lika bra.

höga förväntningar är något som tydligen går hand i hand med min vardag och mitt liv. vad jag än ska göra så är dom där snabbare än jag hinner blinka, på en sekund. förväntningar, förväntningar, förväntningar. hade mer än gärna gjort så dom försvann men så enkelt är det inte. bra exempel när det blir och är större än störst är julen, studenttillfällen, fester och så vidare, på något sätt dyker dom upp och exploderar. detta gör det väldigt svårt att vara nöjd med situationen då kraven är för höga. detta stör mig, detta stör folk i min omgivning.

om det är något jag längtar efter lika mycket som jag fruktar så är det framtiden. jag har så mycket jag vill göra, så mycket jag vill uppnå att det kryper i kroppen men samtidigt som jag längtar som en tok så kan jag inte undgå att bli livrädd. att lämna trygghet för äventyr känns ena sekunden lockande medan andra sekunden skrämmer det mig enorm om jag ska vara ärlig. men jag vill utvecklas och jag vet vad som krävs för att jag ska göra det. jag måste ta de stegen som tar emot, de som får magkänslan och hjärnan att krocka. jag måste utmana mig själv och jag måste våga. vissa dagar finns det inte på kartan att våga men för tillfället känns det som något spännande att våga.