allt känns mest fram och tillbaka, åka och sakna. hatar just delen att säga hejdå för det känns som man går tillbaka fyra steg, längre än att börja om på ruta ett. energin går åt till att försöka att inte sakna istället för att uppskatta allt för stunden. när väl tiden finns för att träffas blir tankarna mer inriktade på att snart är det dags att åka, leva i nuet har aldrig varit min grej. gäller att hitta ett sätt, en balans där saknaden inte gör så ont men just nu skulle jag ge allt för att inte behöva åka bort ifrån dom jag håller allra närmst om hjärtat. för vart är logiken i det, att åka fem timmar ifrån dom man mår som bäst med?
....
....
