spendera tid med vänner och vara bland folk jag kan skratta med var tydligen lösningen på mitt tidigare problem. visst är det skönt med så kallad ensamtid men inget slår en perfekt kväll med bästa vännerna! med de sagt så känner jag mig mer eller mindre på banan igen och allt känns okej. annars då? jo hade den mysigaste kvällen på mycket länge igår då vi hade en hel skolvecka bakom oss och humöret var på topp då det var 19 års firande som stod på schemat. det blev mycket goda drinkar på härliga ställen, snacka om att det laddade upp mina batterier. har även upptäckt att luften ute och att få träna är det som min kropp behöver, även fast det inte alltid känns så. nu är det dags att bli ett litet barn igen och bege mig ut i pulkabacken, ingen har någonsin sagt att lördag måste vara glitter och fest, ron pope's musik och frisk luft passar mig exakt lika bra.
har aldrig riktigt tyckt om folk som utser sig själva till offer bara för att det blir lättare, folk tycker synd om en men då har jag alltid funderat vem vill sätta sig själv i underläge och vem vill utse sig själv till svag.. nu på senare tid har det hänt något konstigt med mig och det känns i hela kroppen, jag har blivit en negativ och tråkig människa som stör sig på det mesta. detta stör mig enormt och jag har ramlat ner i rollen där jag tycker synd om mig själv sjuttio procent av tiden. tro mig jag vill inte vara den, jag vill inte fasta här men vet inte hur man kommer i från det. och att skriva detta känns som att det göra hela grejen mer verklig, kanske är det de jag behöver att få se hur patetiskt det framstås vara.
