Emma Andersson

alltid samma visa, alltid samma sak. inser att det är det där jag vill ha, inget annat utan just exakt det där. känslan i kroppen av att äntligen veta men sedan på två sekunder blir den känslan som kändes så bra orolig och hjärnan går på högvarv just på grund av att den är som den är. när man börjar närma sig det där som man så länge velat ha drabbas kroppen av rädsla, rädslan för att binda sig till någon är för stor, rädd att bli sårad, rädd att det skall komma något bättre. jag förstår själv hur patetiskt det låter så gör vad du vill, kalla mig patetisk eller kalla mig osäker för det kanske är just det jag är. rädd. men avsett så är det samma visa, alltid samma sak och problemet är att varje gång slutar det på samma sätt: att jag förlorar de personer som jag vill ska stanna i kampen mot mig själv och denna gång vill jag inte förlora dig men ändå vet jag inte vad jag vill. allt detta är jobbigt, allt detta är läskigt.