höga förväntningar är något som tydligen går hand i hand med min vardag och mitt liv. vad jag än ska göra så är dom där snabbare än jag hinner blinka, på en sekund. förväntningar, förväntningar, förväntningar. hade mer än gärna gjort så dom försvann men så enkelt är det inte. bra exempel när det blir och är större än störst är julen, studenttillfällen, fester och så vidare, på något sätt dyker dom upp och exploderar. detta gör det väldigt svårt att vara nöjd med situationen då kraven är för höga. detta stör mig, detta stör folk i min omgivning.
om det är något jag längtar efter lika mycket som jag fruktar så är det framtiden. jag har så mycket jag vill göra, så mycket jag vill uppnå att det kryper i kroppen men samtidigt som jag längtar som en tok så kan jag inte undgå att bli livrädd. att lämna trygghet för äventyr känns ena sekunden lockande medan andra sekunden skrämmer det mig enorm om jag ska vara ärlig. men jag vill utvecklas och jag vet vad som krävs för att jag ska göra det. jag måste ta de stegen som tar emot, de som får magkänslan och hjärnan att krocka. jag måste utmana mig själv och jag måste våga. vissa dagar finns det inte på kartan att våga men för tillfället känns det som något spännande att våga.
alltid samma visa, alltid samma sak. inser att det är det där jag vill ha, inget annat utan just exakt det där. känslan i kroppen av att äntligen veta men sedan på två sekunder blir den känslan som kändes så bra orolig och hjärnan går på högvarv just på grund av att den är som den är. när man börjar närma sig det där som man så länge velat ha drabbas kroppen av rädsla, rädslan för att binda sig till någon är för stor, rädd att bli sårad, rädd att det skall komma något bättre. jag förstår själv hur patetiskt det låter så gör vad du vill, kalla mig patetisk eller kalla mig osäker för det kanske är just det jag är. rädd. men avsett så är det samma visa, alltid samma sak och problemet är att varje gång slutar det på samma sätt: att jag förlorar de personer som jag vill ska stanna i kampen mot mig själv och denna gång vill jag inte förlora dig men ändå vet jag inte vad jag vill. allt detta är jobbigt, allt detta är läskigt.
har under hela höstterminen känt att motivationen till skolarbete och träning inte riktigt har funnits där, allmänt svårt att ta tag i grejer och klagar utan att göra något åt det. men nu finns det inte längre en glimt av motivation kvar, den är som bortblåst och hur ska man då få grejer gjort och skolarbeten gjorda när det finns 1000 andra saker som lockar mer?
trött på att bli besviken, trött på att inte räcka till, trött på att bli avvisad, trött på att inte få det att funka, trött på att det negativa tar mer kraft än vad det positiva ger, trött, trött, trött… men jag antar att det är en fas, bara väldigt trött på den fasen.
december, månadernas mysigaste månad är här! julmusik ur högtalarna och med hopp om att detta skall bli en bra månad så beger jag mig ut i ett allt för varmt väder och i en allt för lite snötäckt stad.
december, månadernas mysigaste månad är här! julmusik ur högtalarna och med hopp om att detta skall bli en bra månad så beger jag mig ut i ett allt för varmt väder och i en allt för lite snötäckt stad.
